Att sakna någon man inte får träffa är jättejobbigt!
Det är ju hemskt det som hänt ändå.
Men jag överlever, jag klarar mig, men saknaden är enorm.

Jag pratar om pojkarna Larsson. Ni som följt min blogg vet vilka jag menar, min gudson blandannat.
Det är jobbigt att se bilder på dem och veta att jag inte kommer få krama om dem, skratta med dem, busa med dem, leka med dem, träffa det över huvudtaget! 
Efter allt som hänt så har vänskapen försvunnit och vi pratar inte med varandra E och jag. Jag har ingen kontakt med någon från den tiden och på sätt och vis mår jag relativt bra utan dem men det som gör mest ont är att jag som sagt inte får träffa barnen!
Jag har haft så mycket kontakt med dem i så många år att det är svårt att bara släppa allt. Jag "jobbade" hos dem en period som aupair (hur det nu stavas). Jag väckte dem på morgonen, klädde på dem, gav dem frukost, körde de stora barnen till dagis, passade lilleman, gav honom lunch, fick honom att sova middag, lekte med honom, hämtade de stora barnen från dagis, lagade middag. Allt som en mamma/pappa brukar göra. 
Jag var med alla tre barnen från födseln så dem har blivit en stor del av mitt liv. Vart med i deras uppväxt, sett dem växa och utvecklas! Jag var t.o.m dem som O gick för första gången och det var stort!  Jag har passat dem när deras mamma var och handlade, var hos frissan, var hos tandläkaren, när föräldrarna var på möte, kalas, fester m.m ... Jag sov ofta oss dem, jag hälsade ofta på dem, var ofta med dem på äventyr och roliga saker. Det är en tid av mitt liv som gett mig så mycket som jag alltid kommer ha med mig, men det var en tid som inte kommer återkomma =/

Jag har försökt få kontakt med H men utan resultat, vet inte riktigt varför, jag skickade ett brev till honom i hopp om att han skulle skriva tillbaka men jag vet inte om han fått det, om hans föräldrar slängt det, om dem snackat massa skit om mig så han inte vill ha med mig att göra, att det kanske fastnat nånstans på brevgången från posten, att han inte vill osv... Jag är rädd att dem glömt mig! Men många säger att när dem blir större så kan dem själva ta kontakt med mig och jag skulle bli så himla glad om det verkligen hände!! 

Minnerna består och tankarna kommer för alltid vandra till dem men frågan är - kommer jag någonsin få träffa dem igen? Jag vill träffa barnen men resten av livet där borta kan kvitta!!

Jag saknar dem som fan! Och jag gråter många ggr just av anledningen. Det är sorgligt. 

 

 

 

Jag minns dagen du smsade och frågade om jag ville ses innan du for till Tyskland. Jag blev jätteglad men samtidigt pirrade det i magen. Visste ju inte riktigt vem du var.

Men visst ville jag ses. Du skrev att vi kunde äta en bit mat i centrum och sen ta en promenad eller liknande. Det lät jättemysigt men jag skrev tillbaka att vi inte får ta för dyr restaurang för jag hade inte så mycket pengar.
Jag och Marina diskuterade huruvida du skulle bjuda eller inte och jag hade rätt då du skrev till mig ”Vet du inte att killar bjuder första dejten” och det gjorde mig glad.

Jag jobbade och sen tog jag bussen hem fort för att duscha och göra mig iordning. Hela vägen från Söndrum till Stora torg hade jag Marina i telefonen. Jag var jättenervös. 

När klocka närmade sig 17.00 blev jag mer och mer nervös och säker på att du inte skulle dyka upp. Jag vet inte hur många cigaretter jag hann röka under tiden. Marina sa att du skulle dyka upp och jag trodde henne.
Jag minns att jag tittade mig omkring på stora torg, var osäker på om jag hade missat dig, om vi missbedömt platsen eller något. Jag hade ju en bild på hur du såg ut men var rädd att jag skulle missa dig. Plötsligt ser jag dig sitta på andra sidan fontänen och du tittade först emot mig men tror inte du såg mig bland alla människor. Jag sa till Marina att du hade kommit och hon önskade mig lycka till och jag lade på luren och gick fram till dig.
Sa hej och fick en kram.
Jag var nervös. Men minns att det släppte ganska fort medan vi gick bort mot restaurangen.
Minns också att jag reagerade på hur gentlemannamässigt du öppnade dörren åt mig och lät mig stiga in först.
Du bjöd och jag trivdes i ditt sällskap. Minns dina blickar och vissa blickar kunde jag inte möta, det pirrade så.

Efter dejten när du släppte av mig ville jag bara att det skulle bli tur för nästa dejt igen, fast samtidigt var jag rädd att du inte ville gå vidare trots pussen jag fick. Man vet ju aldrig.
Var rädd att du, när du fått tänka på alltihop, ångrade dig.
Men det gjorde du inte.

Hela denna resan har det pirrat i min mage, haft fjärilar hela tiden! Det har hänt någonting med dig hela tiden. Vi har gjort så mycket och fått uppleva så mycket.
Jag ångrar ingenting!!

Det är roligt att leva tillsammans med dig, det är spännande!

Det är upp och ner ibland iomed att jag är lite för ego emellanåt. Det är ju rätt så logiskt och självklart att ens partner har egna hobbies och är iväg. Jag känner att du är iväg mest hela tiden men samtidigt är du det faktiskt inte om man tänker på alla sju dagar som en vecka innehåller. Bara jag som är egoistisk och vill ha dig hos mig hela tiden.
Men samtidigt,  om jag skall vara ärlig så är det rätt skönt att få vara ensam också, ibland.

Med tanke på att jag har varit gift tidigare och haft tidigare förhållanden så tror du säkert att jag har känt så här för dem också, att det kanske är en klyscha men för mig är detta på riktigt, detta är verkligheten!! Jag är otroligt förälskad, i dig! Jag är kär. Jag är så glad att det är du och jag. Jag har inte känt så starkt för någon, jag har aldrig känt saknad, längtan som är äkta.
Och en glädje när du väl kommer hem till mig. Jag har aldrig känt att jag vill att du skall vända i dörren, jag har aldrig känt att jag inte vill ha hem dig.. Jag har aldrig fått ekonomin att gå ihop tidigare, aldrig trivts i mitt boende, i mitt jobb, i min vardag som jag gör med dig.
Med dig är allt så annorlunda, så verkligt, så äkta.

Aldrig tidigare har jag vart så säker på vem jag vill dela min framtid med, med vem jag vill åldras med och vems spermier som skall få göra mina barn J
Självklart vill jag att det är du som skall få bli pappa till mina barn, jag vill att det är du som uppfostrar våra barn, som köper kläder åt dem, leker med dem, är hemma med dem när dem är sjuka. Jag vill att det är dig jag skall bli sur på, grinig på, arg på, skälla på under graviditeten och förlossning.. Det är du jag vill skall köpa allt jag ber om inför förlossning och graviditet om cravings finns. Det är du som skall ta emot mina aggressioner när det är vanliga fiskar jag vill ha och inte salta fiskar J

Det är dina föräldrar jag vill ha som svärföräldrar, alltid. Det är dem jag vill ha till farmor och farfar åt våra barn. Det är dina syskon som kommer bli världens bästa farbror och faster.

Det är på Öland jag vill att vissa semestrar skall spenderas, att våra barn får uppleva samma fina natur som du har gjort. Jag vill alltid att du skall komma bra överens med min familj, att du vill åka till barnens finaste mormor och morfar och leka, eller till världens bästa morbror och moster. Jag vill se våra barn springa omkring barfota och leka och du springer efter, kittlar dem i magen och får dem att skratta sig hesa.. dem skall ropa ”Sluuuuuta pappa”… ”hjälpa mig mamma”… och jag skall sitta på en filt och titta på och säga ”nene… du får allt klara dig själv, kittla pappa i magen”.. och så skall vi alla skratta tillsammans.

Jag ser dig bära våra barn, trösta dem när dem är ledsna och drömt något hemskt på natten, jag ser dig plåstra om dem när dem ramlat och slagit sig, ser dig lära dem knyta skorna och cykla.
Sen är det du som är orolig över att klockan blir förmycket på kvällarna när dem inte kommer hem, att dem skall träffa killar och tjejer, det är du som skäller på dem när dem gjort något olämpligt men sedan ber dem om ursäkt och diskuterar deras beteende.
Det är du som pratar med dem om blommor och bin och lär dem livets gåta.

Jag ser dig i mitt liv – för alltid – just för att jag älskar bara dig!! 

 

 

 

Lösenordsskyddat!
Maila (rodeback@gmail.com) om du vill ha lösenordet!

I did it!
Jag gjorde det!!
Det känns skönt.
En befrielse på något underligt sätt, även om det är fasligt tråkigt! Men jag gjorde det :)
Nu går vi vidare.

Hej då gamla liv.

 

 

Passar så bra med denna låten just nu!
När vännerna försvinner eller kärleken tar slut, ser man allt med lite andra ögon.
Man övar sig och långsamt blir man bättre på att se

skillnad mellan sanningar och lögner!

Säger du att du är min vän så är du kanske det.
Men jag tvivlar på det!

Då, när jag bodde i huset och var tillsammans med A mådde jag inte alls bra. Vad det berodde på vet jag egentligen inte. Jag var riktigt deprimerad och gick hos psykolog och sådant. Det fanns mycket jag inte klarade av att göra pga måendet, men ibland höll jag masken. 
Jag önskar så jag fick svar på varför jag mådde som jag mådde. Jag tror att jag börjar förstå anledningen nu. Ärligt talat. Vet inte om det beror på det helt men till mycket stor del tror jag säkert. 

 

Jag hade inget jobb, inget fast iallafall. Sommarjobbade, praktiserade, pluggade eller vikarierade bara. Inte så bara heller, hade ju iofs någonting att göra nästan jämt emellanåt. Men jag ville ha en fast punkt! 
Jag var mycket hemma. Satt mycket vid datorn, kollade film/tv och spelade tvspel. Rökade en hel del.
Jag vaknade när A gick till jobbet och somnade om och sov till 10-11 om inte mer vissa dagar. Sen drog jag upp laptopen i knät och satte igång tv:n. Sen satt jag så hela dagarna. Var det fint väder kunde jag öppna dörren och sätta mig på verandan eller bara ha dörren öppen. Mestadels spenderades min tid i sängen med laptopen i knät.
Jag kände mig ensam. Jag mådde så fruktansvärt dåligt. Livet var otrevligt. 
Många som går hemma (alla som jobbar också för den delen) om dagarna har saker att göra. Lagar mat, diskar, tvättar och städar. Jag hade också saker att göra även om jag alltid sa att jag hade tråkigt för att det inte fanns någonting att göra. Jag hade också städning, disken, tvätten och maten att ordna med. Jag hade krav på mig att fixa detta medan A arbetade vilket jag egentligen tycker är ganska logiskt och självklart! Jag klarade det inte!
Jag fixade det inte. Allt var bara skit. Mitt mående tog över precis allting. Det lättaste som att starta en maskin tvätt och hänga upp eller torktumla och vika in i garderoben var en pina att genomföra. Varför? Jag vet ärligt talat inte. Det tog emot. Ibland satte jag igång en maskin tvätt för att jag behövde kläder och sen torktumlade jag det och lade in i garderoben och efter det kände jag att jag hade gjort massor. Den dagen var jag lycklig! Jag hade klarat EN maskin tvätt. Att diska och städa och tvätta under samma dag var inte att tänka på! Och hade jag ork till det så var jag stolt som en tupp! Samtidigt skämdes jag över mitt beteende. Ens sambo skall inte behöva göra allt. Jobba, laga mat, handla, diska, städa, värma upp huset, tvätta m.m om en av partnerna faktiskt går hemma om dagarna. Man delar!! Men jag klarade det inte. Fånigt som fan kan tyckas, men tyvärr var det så.

Det hände sällan någonting roligt i mitt liv på den tiden. Jag kände mig inte uppskattad när jag väl hade gjort någonting rätt, eller klarat av mina dagliga sysslor. Det var ingen som förstod hur jag kämpade med allt. Alla tror att det är så lätt att bara ta tag i saker och ting medan jag kämpade som fasiken! Ingen såg, och ingen förstod.
Hela livet gick i slentrian. Samma visa dag ut och dag in. När A kom hem blev jag inte ens glad. Jag hade kunnat leva ensam då. Det vart bara massa bråk och elände. Kanske pga hur jag betedde mig?!
Känslorna hade för längesedan försvunnit men jag fanns var pga tryggheten - jag visste ändå vad jag hade. 
Det var fel emot båda! Mest för mig själv. Kanske därför jag hade svårt att leva just då, kanske därför jag mådde som jag gjorde just då? Skall jag vara helt ärlig så tror jag problemet berodde på äktenskapet/förhållandet! 

Nu, mår jag förbannat bra! Jag måste nästintill nypa mig i armen för jag tror inte det är sant. Mitt liv har ändrats radikalt utan att jag ens har ansträngt mig direkt. Mitt mående är på topp i stort sett alltid. Sen att man får sina up and downs är ju bara normalt, det får alla! Men i stort sätt är jag som en helt ny människa och det känns fantastiskt! Jag lever! Äntligen.
Jag bröt mig ur det dåliga och började leva på riktigt igen. 
Saker som förut var helt omöjliga att göra, gör jag utan att blinka idag. Jag diskar, lagar mat, handlar, städar och  tvättar helt utan att klaga! Jag känner inte ens att det är jobbigt.
Jag känner mig inte ensam. Jag känner mig uppskattad! Jag klagar inte på vardagliga sysslor. Jag tycker det är roligt. Jag röker inte längre, jag promenerar. Jag har pengar kvar. Jag tänker på vad jag lägger mina pengar på.
Jag ser ljust på framtiden.
Jag går upp på morgonen och mår inte dåligt psykiskt längre. Jag ler inombords. Jag ser fram emot en ny dag! Jag ser mycket mer med spännande ögon numera. Jag vill lära mig, jag vill uppleva. Inte stänga in mig! Jag är inte lika stel. Jag trivs med mitt liv - jag känner mig lycklig! Jag har folk i min närhet som uppskattar mig för den jag är, som ser mig som den jag är, med både fel och brister och med mina goda egenskaper och kunskaper. Jag får vara den jag är och jag får lov att misslyckas och vara ledsen! 
Jag känner mig äntligen vuxen. 

Allt detta är tack vare att jag träffat en underbar person (vill jag tro iallafall). Han har fått mina ögon att öppna sig och se livet ur rätt perspektiv. Han har lärt mig att jag är värdefull. Han har lärt mig att livet inte är så farligt även om man ibland som sagt får sina up and downs. Han har lärt mig att leva på riktigt! Han ger mig styrka, han ger mig ömhet, han ger mig trygghet men det bästa - han ger mig kärlek!
Jag vågar chansa! Jag vågar leva! 

 

 

Jag sitter inne på Facebook och kikar runt när en av mina FB-vänner delar en status. Jag vet vem tjejen är som skrivit den här delade statusen och jag vet vart i Sverige detta pågår! Oavsett om jag vet, känner till eller inte reagerar jag, för så får det verkligen inte gå till.

Jag citerar Beckah´s brev .. .vad tycker ni? 

 

Gick och lade mig tillsammans med Jimmy, men kan inte sova så satte mig här igen.
Magen gör ont, handleden värker och tankarna mal i skallen på mig. Jag kan inte tänka på annat än flytt och jobb. Har ännu inte fått reda på något gällande jobbet jag sökt och var på intervju, men funderar på att ringa dem imorgon och höra hur jag ligger till och om de är klara med rekryteringen. Jag är ju nyfiken och vill veta. Är en jobbig väntan eftersom detta jobbet är viktigt för mig.
Jag visar ju mitt intresse om jag faktiskt ringer, eller?

 

Imorgon har jag inga planer alls, blir nog mycket film och dator kan jag tro. Jimmy jobbar till kvällen men det går nog fort.

Sitter och tittar bort på Jimmy som sover i sängen, så söt han är. Så underbart att ha en sån man i sitt liv.

Jag orkar fan inte längre! Skilsmässan är genom vilket är så otroligt skönt. Slippa vara gift längre.
Men vi har ju lån tillsammans och ett äckligt hus som måste delas på. Han vill ha huset (tack för det, jag slipper gärna) och skall köpa ut mig. Men kruxet är som jag förstår att jag inte har fast inkomst och kan inte ta över min del av de privata lånen vi också har. Därför kan han inte köpa ut mig just nu. Det suger.

Dessutom måste vi ta tag i jurist och jag ville egentligen inte det först, ekonomiskt. Men vi måste. Han ville göra det via mail men jag vägrar. Jag vill sitta vid samma bord som han och en jurist för att få klarhet i vad som händer och sker. Och är det något jag inte förstår kan jag fråga igen och så. Men nu har han ändå tagit tag i det via mail eller något. Och när jag säger att jag vill träffa en irl får jag svaret att jag kan ta en egen lokal jurist isåfall, att han inte behöver vara med.

Och han vet inte vad han sysslar med. Jag frågade vad detta innebär - jag vet inte! Klokt? NEJ! Idiot.

 

Vad fan är han ute efter? Jag orkar seriöst inte! Jag är ledsen, livrädd. Vart fan är min talan, har jag inget att säga till om? Jag trodde vi var två.. Fuck!

Ni anar inte hur jävla skön känsla när man kommer på att man numera inte längre är gift!
Det är en obeskrivlig känsla, men fantastiskt!
Låter kanske galet, men med tanke på allt som hänt så är detta lycka!!

 

Jag är så otroligt glad att den resan är slut och att jag kan gå vidare med Jimmy!

 

Jag är helt slut. Känns som jag vart igång en vecka utan sömn, eller att någon slagit mig i skallen! Är jag sån här bara för att jag försov mig? Då undrar jag egentligen hur allt funkar!!!

Jag är sugen på att göra massa saker, att skriva massa bra grejer och tänkvärda saker men jag orkar inte. Jag vill känna en mening med det jag vill göra just nu, men jag orkar inte. Det som funkar är musiken!

Musik musik musik musik musik musik musik musik musik musik musik musik musik musik 
Härliga melodier, fina texter, vackra röster, härligt gung! Toner!

Igår sjöng min pojkvän för mig (igen) och jag älskar när han gör det. Men sångerna igår finns nu som minnen i mitt hjärta! Det var så vackert. Många gånger har han sjungt dessa vackra sångerna och det har varje gång låtit fint, men igår var det magiskt! Jag rös! Och tårarna rann! Ljuvligt. Känslomässigt. Det var känslor. Mycket känslor. Det var vackert. Jag ville ge honom en kyss. Som tack! Det var en fin kväll igår, magisk. 

Tonerna finns kvar i mitt sinne, rösten finns kvar i mitt sinne. I mitt hjärta finns bara du. I mitt hjärta finns din röst, din sång! Du vackra fågel. Mitt hjärtas fågel. 

 

Genom musiken lever man sig in i ett annat liv. Blunda, njut! Åk iväg med tankarna. Blotta din själ. Lev!